Blog

Väninnor

Vi hade gått i samma klass från förskolan ända upp i nian. Vi planerade att stanna kvar i den lilla byn vi växte upp i, vi skulle öppna en butik tillsammans och framtiden var så utstakad för oss. Vi var ju bästa vänner och hade varit så länge.
Trots det var vi de två första ur klassen som lämnade byn och flyttade, men till två olika städer. Långt bort från varandra och vi tappade kontakten. Nu hade din mamma plötsligt gått bort och självklart reste jag hem till hennes begravning. Vi kramades länge utanför kyrkan och du ville att jag skulle sitta med dig längst fram i kyrkan. Din storebror hade flyttat till Thailand och kunde inte resa hem för begravningen och du kände dig ensam.

Vi höll varandras händer under hela begravningen. Du lade ditt huvud mot min axel och grät. Jag strök dig över håret som jag gjort så många gånger när vi var små och skulle sova över hos varandra. Du somnade bäst då jag strök dig över håret.

Begravningen var vacker och efteråt drack vi kaffe tillsammans. Du skulle sova i din mammas hus och bad mig sova där med dig. Som förr. Självklart.

På kvällen drack vi vin framför brasan och pratade gamla minnen om din mamma. Det blev sent och vi lade oss i ditt rum. I samma säng, det var ju inte konstigt, det hade vi ju gjort hundratals gånger tidigare. Jag strök dig över håret och du tittade djupt in i mina ögon. “Vet du att du har den vackraste blå färg jag någonsin sett på ögon” frågade du. Jag log och sade “tack”. Plötsligt lutade du dig fram och pussade mig på munnen. Jag visste inte om jag skulle skratta bort det men du kom närmre och plötsligt kysste du mig. Jag kände en attraktion sprängas inom mig som om en bomb exploderat. Jag kysste dig hårt tillbaka, krävande efter mer. Något som jag aldrig tidigare känt vaknade i mig.
Vi smekte varandra. Kysstes men inget mer. Osäkra på vad framtiden skulle innebära då vi levde så långt ifrån varandra.

Men jag kände att jag hade saknat dig en hel livstid.